Bara lite brist på livslust...

 Jag vet inte var jag ska börja. 
Om det är någon som läser här: Om du hatar klagosångsinlägg, då rekommenderar jag att du hoppar detta inlägg. 

Sommarbloggningen blev det ju inget av, som synes. Det värsta är att jag inte heller har tagit en enda bild i sommar. Jag har heller inte varit ute på någon av mina nattliga sommarrundor. 
Det känns så otroligt tråkigt, och det är något jag sörjer. 
Okej. Visst, det har inte varit det allra stadigaste vädret i sommar heller, men jag hade garanterat kunnat komma mig ut någon gång i alla fall. 
Kruxet är att jag inte förmår mig att ta mig för någonting. 
Tidigare somrar, när jag varit lite nere eller bara haft låg inspirationsnivå så har jag ändå kunnat "tvinga" mig ut - och på det sättet återfått en del av inspirationen. 
Men det har varit på en helt ny nivå det här året. En helt ny nivå. 
Jag har inte ens kunnat tvinga mig att göra saker jag vet att jag gillar. 
Inget av mina intressen lockar, ingenting känns längre roligt eller inspirerande. 
Ingenting - förutom skrivandet. 
Och då menar jag tyvärr inte bloggen. Vad jag bloggar om handlar trots allt främst om händelser, tankar och åsikter om vardagen och samtiden. Vad som händer i verkligheten. Hur mycket jag än älskar att blogga, och hur mycket jag längtar efter att ta mig tillbaka hit, så har inte ens det känts roligt. 
Så med skrivandet menar jag Det skönlitterära skrivandet. 
Att sitta och hitta på karaktärer, skriva fram deras personligheter, deras liv. Sådant som gör att jag för en stund får sväva iväg till en annan värld. 

Allt som allt befinner jag mig liksom i ett Överlevnadsläge, där livslusten (i brist på bättre ord) har fått stå tillbaka ett tag. 
Min hjärna stretar emot. Jag kompromissar med den genom att gå med på att göra det jag behöver för att överleva, varken mer eller mindre. 
Min hjärna vill att jag säger upp mig, varje gång jag tänker på att jag ska åka till jobbet klockan 06:00 varje morgon i trettio år till. Min logiska sida däremot, argumenterar för att jag inte har råd att säga upp mig, då jag skulle klara mig kanske 5-6 månader - max - på de sparpengar jag har. 
Missförstå mig rätt; det är inte jobbet jag misstrivs med. Det är inte jobbet eller arbetsplatsen det är fel på och som hjärnan protesterar mot. Det är livsstilen, den som inte matchar med min personliga biologiska rytm. 
Jag är trött när jag vaknar på morgonen, trött när jag kommer hem efter jobbet på eftermiddagen, trött på helgerna och har ingen som helst energi att ta mig för saker. Inte ens sådant jag tidigare uppskattade att pyssla med, som sagt. 

Jag tänker inte sluta blogga. Jag har inte gett upp. Jag kommer tillbaka. 
Och ja, det har jag sagt otroligt länge nu. Men just att INTE fatta ett aktivt beslut om att helt sluta blogga, att veta att bloggen finns kvar här och väntar på mig, gör att jag trots allt känner hopp. 
Hopp om att ta mig tillbaka till den jag var innan den här djupa svackan. 


Kanske skulle jag prova att publicera någon liten skönlitterär text här på bloggen? 
Lite för att komma igång med bloggandet igen; och skönlitterärt verkar vara det jag kan ta mig för just nu. 
Kruxet är bara att jag är LIVRÄDD för att publicera skönlitterära texter jag skrivit. Livrädd för att visa upp mig på det sättet. För sanningen är att jag skriver för att det är roligt, men jag har ingen som helst uppfattning om jag skrivmässigt fortfarande befinner mig på typ grundskolenivå eller inte. 
Om mina skönlitterära texter är av den typen där läsaren mest blir irriterad och känner att det var slöseri med tid att läsa. 
Livrädd, som sagt. Och jag har aldrig visat upp mina texter för någon. Eller ja; förutom berättelser jag skrev i skolan då´rå och därmed lämnade in till läraren för bedömning. 
Men jag kanske ändå skulle försöka utmana mina mentala demoner och prova? 
Kasta mig ut på djupt vatten, liksom. 
"Friskt vågat - Hälften vunnet", heter det inte så? 
Vad tror ni? Låter det som en tråkig idé? 


Tusen hjärtliga hälsningar till er från mig! ♥